En vattenstämpel skyddar inte bilden. Den som vill använda bilden utan lov beskär eller retuscherar bort stämpeln på någon minut. Det stämpeln gör är att tala om vem som tagit bilden för den som tänker göra rätt, och det är inte värdelöst. Så: en liten stämpel i kanten på bilder du lägger ut för att bli sedd, ingen stämpel på bilder som ska se bra ut, och aldrig fullstora filer på nätet oavsett stämpel.
Hur bildstöld ser ut i verkligheten
Den som oroar sig för bildstöld tänker ofta på ett företag som säljer bilden vidare. Det händer, men det är ovanligt. Det vanliga är att bilden dyker upp på ett konto på sociala medier utan namn, i ett inlägg från en lokal firma, på en blogg eller i en föreningsbroschyr. Oftast är det inte ett medvetet brott utan lättja. Någon sökte, hittade, sparade och använde.
Det avgör vad som fungerar. Det du behöver är inte ett lås, för den som vill bryta låset gör det. Det du behöver är att bilden bär med sig ditt namn så länge som möjligt, och att du kan visa att den är din när det behövs.
Vad en synlig stämpel gör och inte gör
En stämpel i hörnet beskärs bort. Bilden blir lite mindre, ingen märker något. En stämpel längre in i bilden tas bort med retuschverktyg som idag finns i nästan alla bildprogram och i telefonen. Det tar kanske en minut och syns knappt. En stor stämpel tvärs över hela bilden fungerar, men då har du förstört bilden själv, och det är sällan värt det.
Det stämpeln gör bra är två saker. Den talar om för den som vill fråga eller kreditera vem de ska vända sig till. Och om någon medvetet tar bort den visar det avsikt. Det är skillnaden mellan ”jag visste inte vems den var” och ”jag såg och tog bort namnet”, och den skillnaden spelar roll om det blir en diskussion om ersättning.
Metadata försvinner på vägen
I bildfilen finns utrymme för text: fotograf, upphovsrätt, kontakt. Det kallas metadata och skrivs in i kameran eller i bildprogrammet. Det skadar inte bilden och kostar inget.
Problemet är att de flesta sociala plattformar tar bort metadata när bilden laddas upp. Bilden som visas på nätet är en ny fil, komprimerad och tvättad. Skärmdumpar har ingen metadata alls. Så metadata skyddar originalet och filer du skickar direkt till någon, men inte det som passerar en plattform.
Gör det ändå. Det tar ingen tid, och när en bild sprids i original, till exempel från en mejlbilaga, följer namnet med.
Det som faktiskt hjälper
Ladda upp små filer. En bild som ska ses på skärm behöver inte vara större än ett par tusen pixlar på långsidan. Det räcker gott för telefonen och datorn, men det räcker inte för tryck eller en stor utskrift. Den som vill använda bilden kommersiellt har då inte mycket att använda.
Spara originalen. Råfiler med datum, eller de första JPEG-filerna, är ditt bevis på att bilden är din. Upphovsrätten uppstår när bilden tas, utan registrering, men du måste kunna visa att det var du.
Sök efter dina bilder ibland. Omvänd bildsökning, som Google Bildsök eller TinEye, hittar kopior på nätet. Gör det med de bilder som spridits mest.
När du hittar en bild som används utan lov: skriv till den som använder den. Be om namn under bilden, att den tas bort, eller om ersättning. De flesta svarar, för de flesta är inte tjuvar utan slarviga. Var saklig och ha originalet till hands.
Så gör du
Bilder du lägger ut för att synas: liten stämpel i ett hörn, metadata ifylld, filen krympt. Bilder som ska vara fina, till exempel på en egen sajt eller i ett portfolio: metadata och krympt fil, ingen stämpel. Bilder du skickar till kunder eller trycksaker: fullstora, med metadata, men bara till den som ska ha dem.
Stämpeln är en signatur, inte ett lås. Använd den så.